Bob från Hjältan

Vi har fått tillökning i familjen och Kim har fått en lillebror.

Det är nu 4 veckor sedan vi hämtade Kims lillebror Hagbard. Han hade då hunnit bli 9 veckor gammal. Kim fick förstås följa med och då också hälsa på sin mamma. Vi var förstås spända på hur han skulle reagera inför valpen.

Hemresan från Skellefteå gick bra med ett antal "kiss och bajs"-stopp efter vägen.

Väl hemkommen så var Kim snäll men reserverad mot valpen (som ännu inte fått något namn. Han lät honom busa och stöka men tog inga egna intitiativ till lek och ibland gick han undan till "säker" plats när han ville vara ifred en stund.

Vårt största bekymmer just då var vad valpen skulle heta. Hans riktiga namn var Hagbard. Hela vägen upp och ner till Skellefteå och även dagarna innan resan funderade vi över olika namn (från A-Ö). Det var Anton, Aston, Bobby, Boy Frans m fl. Namnet skulle passa valpen men även passa ihop med Kim. Det tog några dagar efter hemkomsten innan vi slutligen bestämde oss för Bob, ett namn som återkommit i våra funderingar hela tiden.

Nu har vi samma rutiner som vårt lilla barnbarn Olle, 6 månader, som kom på besök från Stockholm dagen efter att vi hämtat Bob. Kissa, bajsa, leka, sova och äta var fjärde timme. Ett riktigt litet matvrak är han vår Bob, helt olik Kim som aldrig varit särskilt matglad och aldrig slängt sig över sin matskål. Bob däremot, slukar sin mat på ett litet kick och vill genast ha mer medan Kim äter långsamt och tuggar sin mat väl. Bob vill gärna fortsätta i Kims matskål. Det har dock blivit så att även Kim blivit mer matglad och gärna provar Bobs mat.

Bob busar med Kim. Han är på honom som en liten "igel", hänger och klänger på honom. Kim är så snäll och låter honom hålla på för det mesta men ibland blir han less och lägger ner Bob på marken och håller fast honom med tassarna och då lugnar han ner sig en stund.

Bob är med på nästan allt vi gör. Han får ofta följa med på våra promenader med Kim. När han blir trött så bär vi honom. Vi brukar då ha en stunds koppelträning när han är distraherad av Kim. Då går det bra långa stunder men när han kommer på att han har koppel så ålar han efter marken och genom höggräset eller ligger blixtstilla i förhoppning att det "otäcka" runt halsen ska försvinna men det går bättre för varje dag.

Han har också träffat våra två islandshästar, först suttit på ryggen och sedan ridit med husse. Då sitter han i en ryggsäck som husse har fram på magen. Han har dock respekt för hästarna och håller sig på lite avstånd medan vi ställer i ordning dem.

Att åka bil går också bra. Vi har nu bytt till en bil där båda hundarna får gott om plats bak. Han lystrar till sitt namna och är också duktig på att komma när vi visslar och ropar på honom.

Nu är Kim inte alls reserverad längre utan nu hänger de ihop som ler och långhalm. Där Kim är, där är också.

Vi har glömt mycket sedan Kim var valp för 4 år sedan. Det är som att börja om på nytt igen men det är fantastiskt roligt att ha två av samma ras och att se likheter och olikheter, för de är väldigt olika. Vi får så mycket hjälp och stöd från Ann-Katrin och Stig, (tack, tack) som ringer ofta för att höra hur det går och kommer med tips och råd.

Nu blir det inte mer för denna gång. Fortsättning följer längre fram....

- Christine, Kim och Bobs matte